Sully Morland

Att cykla i Paris är en konst och mitt nyfunna intresse. Ibland är det svårt men det är också det som är charmen tycker jag. Det är enkelriktat för det mesta och till exempel när jag cyklar till jobbet tar det 9 min men när jag cyklar från jobbet tar det 20 för jag måste cykla en helt annan väg. Det kanske roligaste är att veta vart man ska och sedan lyckas ta sig dit. Buss, taxi och cykel har ofta en egen fil, längst till höger, och när man då vill svänga vänster kan det bli väldiga problem. Om det inte blir rött ljus är det i princip omöjligt så då får man snabbt ta sig upp på trottoaren och sedan cykla över med gångarna. För att inte vara i vägen gäller det att hålla trafikens fart och det, risken det är med att cykla här överhuvudtaget och glädjen när man kan glida förbi alla tutande bilar i en egen fil är nog det bästa!






Angående min negativa attityd i föregående inlägg (som jag fått kommentarer på) så vill jag bara säga att det inte är så illa ändå. Med en tjej på digeridoo, en orange jonglör och ett par som ska göra något med en upp-och nervänd cykel framför mig så kan det inte bli mycket bättre. Förutom att Norris ska komma imorgon, att det är strålande sol, att jag har hittat ett nytt favoritställe, mexikanskt är gott, jag har sett ett bra band på nya favoritbaren med en underbart inlevelsefull sångare, jag gillar kanel- och äpplete och har träffat en ny vän


.