23 september 2009
07 september 2009
08 augusti 2009
26 juli 2009
09 juli 2009
he's but a falling leaf / 8 sätt att fläta

en kompis kompis skrev
när jag undrar vad du gör
känns det tomt.
det är bara när ingen stör
min puls gör ont.
det är tvivel precis överallt
i våran stad.
mitt tangentbord är fullt av salt.
jag borde ta ett bad.
jag har gått sönder mina skor som cornelis sa.
om du berättar var du bor
kanske vi kan ses någon dag.
.
jag borde visst gå ut
kanske köpa mat.
allting har tagit slut
utom allt ditt hat.
jag lever på luft och tid.
adrenalin
har jag saknat sedan senaste strid.
ta mera vin.


jag flätar jag köper textilfärg jag sover jag lyssnar för mycket på sia jag kanske ser för ljust på framtiden
.
.
Men han beskrev honom också som loj och luddig, med ett handslag utan skärpa, ett vänligt leende som inte bottnade någonstans, som ett par kalsonger utan resår.
15 juni 2009
08 juni 2009
like two strangers / (dansar inte lika bra som) sjömän
27 maj 2009
doooooon't... stop.. I'm still

det hoppas jag. men det tror jag inte.
ellers då?
jotack..
spenderar för mycket. men vad är jag annars här för? liksom typ dårå
ni vet den kicken man får när man äter en semla (från Nordfeltds) och grädden och mandelmassan blandas och det kittlar på tungan och sedan går ner i hela kroppen och man bara måste blunda och skratta och vill boxa upp i luften med ett knyck. skulle kunna kalla den för en don't-stop-kick eller duga. Lisa du vet rörelsen ;) i alla fall, den känslan har jag fått en del det senaste wohohoho vardagsglädje och kosfaktor 15 wihihihi me like
i all förundran kan ni lyssna på Eagle-Eye Cherrys "Save tonight" för den är faktiskt bra
05 maj 2009
15 mil i min barbiebil

...
...
...
...
je suis tout. je ne suis rien.
...
...
...
...
en anorak, en upptäckt, ett sms, ett ljud, en vår i maj, några ord, ett mod
...
...
pärlor åt svin. svin med svininfluensa.
bruno
19 april 2009
16 april 2009
för ett år sedan köpte jag ett rött päron
min granne har en röd ballong i sin björk. den hänger så högt upp så någon måste ha klättrat upp för att knyta fast den. den syns väldigt bra eftersom det inte finns några löv än. det regnar lite. jag har sorterat bitarna i pusslet efter färg och motiv. på skrivbordet står fyra tussilago och en videkvist i ett sånt där glas som man får sitt te serverat i på moskén. jag har köpt en klänning lik aprikos.

25 mars 2009
de er så rare
18 mars 2009
16 mars 2009
Någon dag kanske jag kör över dig här utanför

gråaste dagen i Oslo på länge och en skitmorgon värre en värst gör mig ingenting för jag ska till Lyon bapbapbaraba!!

nygammalt jag gillar
nytt pussel snart
spaghetti
att jag är så hiiiimla bra på att planera
gitarr
skrivstil
the pursuit of happiness
blåbär
spanska
påskliljan
Men inte idag för idag mår jag bra
11 mars 2009
apelsinhud, såriga händer och seger på insidan

i papperspåsen ligger kuvertet som väntar på att bli skickat och de skriver med caps lock varje gång solen skiner
när det börjar bli ljust på morgonen när man går upp och när solen lyser sådär vårvarmt för första gången så man nästan får ta av sig jackan och när man bara kan sitta i solen och njuta med en sjokoladebolle efter en hård arbetsdag och när jag får till det där hjärtat på cappucinon till lillkrullbitchen och hon till och med ler och när en bussresa kan förändra allt.
då är det seger.
28 februari 2009
26 februari 2009
25 februari 2009
Jenny från Korpilombolo

Korpilombolo är en tätort i Pajala kommun med 532 invånare. Där kommer Jenny ifrån. Jenny är expert på att göra toast, har blont hår och var en sisådär 24 år för 6,5 år sedan. Hon är trevlig. I en sång från det tidiga 70-talet sjunger Agnetha Fältskog "Tio mil kvar till Korpilombolo, tåget det rusar hemåt i natten... Tio mil kvar till Korpilombolo, står du och väntar där på perrongen?" I verkligheten finns det ingen järnvägsanslutning till Korpilombolo.
Tänk vad mycket man inte vet
Tänk vad mycket man inte vet
20 februari 2009
let the wind in
16 februari 2009
15 februari 2009
nej, jag har inget bättre för mig
14 februari 2009
Gör vad du vill
Egentligen ville jag bara ha ett våffelinlägg men av kända anledningar så måste jag ha med en bild också.

Jag träffade en norsk kvinna i affären. Ragna. Hon har bott här nere i sex sju år och har reumatism och ett våffeljärn som jag kan låna. Så då är det upplagt för våffelkalas på terassen senare i dag. Det kan bli ett fint farväl. Rikligt med våfflor. Man skulle kanske inte tro att våfflor riktigt är jag, men det är det. Jag har mammas recept i huvudet, ner i minsta detalj, och tänker mycket oftare på våfflor än jag ger uttryck för när jag skriver. Hoppas bara att järnet är bra. Våfflorna måste blir spröda på ytan och mjuka inuti. Våfflor som är mjuka både utanpå och inuti har jag inte mycket till övers för. Folk har inte kläm på våfflor, de accepterar vad som helst. Det grövsta felet ligger i att grädda ett berg våfflor och sedan servera dem när alla är klara. Då är det bara de två tre översta som är något att ha. Rätta tillvägagångssättet är att grädda allihop inför gästerna, och fortlöpande dela ut dem under tiden. Det får bara gå några sekunder från det att våfflan är färdig till dess konsumtion inleds. Det är det som är det vackra med våfflor. De lever så kort. Egentligen är de oanvändbara som servering i restauranger och kaféer där de ofta har legat timtals i plast och bakom pelxiglas. Då är det inte längre våfflor. Detta engagerar mig.
Lyckad tillställning. Samma gäng som sist, plus Ragna. De satt runt bordet och drack öl och vin medan jag gräddade våffla efter våffla och delade ut, moturs, som mamma alltid gjorde. Alla fick så många de orkade. Järnet stod på i nästan tre timmar och då hade de flesta hunnit bli småfulla och varje våffla fick den uppmärksamhet den förtjänade. Det blev applåder för de våfflor som var perfekta, alltså för dem som gräddats precis lagom och därför inte kunde ha blivit bättre än de var. Om man håller den nygräddade våfflan i den yttersta centimetern ska den kunna hålla sin egen vikt, men bara nätt och jämt, och när den bryts ska den fortfarande ha ett element av viskositet i kärnan. Det kallar jag våffla.
Erlend Loe
Härmed står våffelkalas och eklektok på önskelistan
Lyckad tillställning. Samma gäng som sist, plus Ragna. De satt runt bordet och drack öl och vin medan jag gräddade våffla efter våffla och delade ut, moturs, som mamma alltid gjorde. Alla fick så många de orkade. Järnet stod på i nästan tre timmar och då hade de flesta hunnit bli småfulla och varje våffla fick den uppmärksamhet den förtjänade. Det blev applåder för de våfflor som var perfekta, alltså för dem som gräddats precis lagom och därför inte kunde ha blivit bättre än de var. Om man håller den nygräddade våfflan i den yttersta centimetern ska den kunna hålla sin egen vikt, men bara nätt och jämt, och när den bryts ska den fortfarande ha ett element av viskositet i kärnan. Det kallar jag våffla.
Erlend Loe
Härmed står våffelkalas och eklektok på önskelistan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)